10:23:15
En ung man och en mamma med ångest.
Det är snart 18 år sedan jag blev mamma för första gången. ARTON ÅR!!!!! Jag kan verkligen inte fatta att min "lilla" gosse bara har sprungit iväg och blivit vuxen!!
Det där lilla 50 centimeters knytet med den lilla späda rösten som jag fick i min famn på BB är numera en ung man på 185cm med basröst.(!!!!) Vi har upplevt mycket under åren han och jag. Och jag har stolt kunnat se han utvecklas. Fått följa med honom på alla nya upplevelser. Stått med en klump i halsen av stolthet och ångest när han upplevde sin allra första dag i förskolan.
Han bodde i stort sett på den där mopeden och jag var ständigt orolig att något skulle hända honom. (Det var och är jag iofs alltid)
Så plötsligt fyllde han 16 och det var dags att byta mopeden mot övningskörning med BIL!!!
Plötsligt var det dags att börja på gymnasiet och med svidande ögon tänkte jag tillbaka på den där första dagen i förskolan.
Jag har verkligen fått jobba med mig själv under hans uppväxt. Fått växa in i att han blivit större och sakta men säkert tagit steg tillbaka och låtit han prova sina vingar, trampat på sina egna minor och skaffat sin egen livserfarenhet. Tvingats vänja mig vid att jag inte behövs lika mycket som innan. Att jag inte behöver finnas där intill honom när han för första gången skulle gå in i den nya klassen, eller blåsa på skrubbade knän när han trillat och slagit sig. Jag kommer alltid finnas där för honom, men nu lite mer i bakgrunden.
Han har blivit så stor min "lilla" son. Och i fredags tog han ännu ett (för mig) ångest laddat steg!!!!
Inskrivning på körskolan!!!! Nu satsar han på körkort för BIL!!! Och går allt som planerat så har han körkort 3 dagar efter 18års dagen. (Han fyller år på en lördag) Det är med stor skräck som jag tänker på att han snart ska ut i trafiken alldeles ensam. I en BIL!!!!
Samtidigt så ser jag en del fördelar.
1. Jag kan ju få skjuts om jag behöver.
2. Jag kan lägga ner min egen taxiverksamhet.
3. Jag slipper stiga upp kl 03:30 varje lördag natt för att köra och hämta honom efter jobbet!!!
Jag är obeskrivligt stolt över att han har jobb. Denna stolthet är dock väldigt svår att känna när man med ögonen blödande av trötthet kör in och hämtar honom.
Du har tagit SÅ stora kliv (vilket inte är så svårt med dom enorma fötterna) i livet och både jag och pappa är SÅ stolta över dig!!! Vi VET att du kommer att fixa körkortet, skolan, jobbet och allt annat du tar dig för. Det har inte alltid varit enkelt men du fixar det. Om du bara får göra det på DITT sätt!! ❤️❤️❤️