22:19:01
Jessica= djurplågaren.
Jag har upprepade gånger ställt mig frågan hur mina föräldrar kan lämna sina små hundar här hos mig. Och för varje gång som dom varit här ett tag så tror (läs hoppas) jag att dom ska inse sina små djurs bästa och aldrig lämna dom här igen. För varje gång jag har dom så blir jag mer och mer övertygad att deras visstelse i mitt hem kommer att bli deras död. Det är inte så att jag med 100% avsikt skulle ta dö på dom (bara 99%) men detta är en minst sagt farlig plats för föräldrarnas små hårbollar. Dels så kan det ju inte vara bra för deras små hjärtan att stressa omkring efter mig dagarna i ända, och att Liam allt som oftast jagar dom gör ju inte det hela bättre. Små som dom är så ser jag dom sällan när dom är där runt mina fötter och det blir många oavsiktliga sparkar och trampningar. (Undrar om pappa blir arg när han får hem två platta hundar?)
Idag skulle jag gå ut på altanen för att röka. Robban var redan ute, och med honom var hundarna. Vår ytterdörr griper och av gammal vana så sparkar jag till dörren när jag trycker ner handtaget. Så gjordes även denna gång. Dörren flög upp, precis utanför dörren satt en av hundarna. Dörren flög upp med en sådan fart att en av hundarna (Lucy= den mest olycks drabbade) inte han flytta sig. Hennes lilla, lilla minimala tass fastnade under dörren och hon skrek som besatt av smärta. För att få loss henne var jag tvungen att stänga dörren igen så att hon kunde dra tassen åt sig och komma undan. (fortfarande skrikande) När jag för andra gången (mycket försiktigare) öppnade dörren så stod hon där på 3 ben och gnydde. Genast började jag fundera på VAR i huset mamma förvarar försäkrings papperna på sina hundar och samtidigt började jag föreställa mig hur ofantligt arg pappa skulle bli OM han skulle få hem en vovve med gips igen (ja, hon har ju tidigare under sin visstelse här brutit en tass) Ska inte påstå att tanken på ännu ett besök på djursjukhuset denna dag kändes speciellt lockande. Stackars lilla Lucy gnällde och gnydde och ville inte alls stå på den klämda tassen. Ja att hoppa på 3 ben är ingen konst för henne. den kunskapen övade hon in sist hon hade gips. Jag vet att om man börjar pjoska med henne och ojja sig över vad man ställt till med så blir skadan 10 ggr värre och hon tycker så synd om sig själv att man nästan börjar fundera på om hon ens kommer att överleva. Så jag klappade henne bara lite grann och sa att det var nog inte så farligt. (Misstänker att jag inte lät ett jäv** dugg övertygande, för jag trode inte ens själv på det jag sa) sen lät jag bara henne vara (under tiden som jag satte mig ner och bad en bön, och funderade på HUR jag skulle berätta denna händelsen för föräldrarna.) Ringde min syster för att söka stöd och ev. ta farväl eftersom jag förberädde mig på att möta pappas vrede när han snart kommer hem. Syrran som är så stöttande och rar börjar dra upp olycka efter olycka som har drabbat mina föräldrars hundar genom åren. Och då gäller det alla hundar dom någonsin har haft. Första hunden Lizzy som fanns i mitt hem redan när jag föddes höll jag på att strypa....a,ja, det var kanske ingen olycka när jag tänker efter. Hon käkade upp en liten marsipan tårta som jag hade i köket på mitt barbiehus, och den ville jag ha tillbaka så jag tog ett stadigt grepp om hennes nacke och hals, lyfte henne högt över golvet och beordrade henne att genast spotta ut den där tårtan. Kraxande och rädd hängde hon där en bit över golvet och önskade säkert att hon aldrig hade rört den där lilla tårtan, men den hade för längesedan passerat halsen och var redan nere i magsäcken och där tycktes den ha landat för att stanna. Syrran hörde Lizzys kraxande och kom till hennes undsättning. Det räddade nog livet på hunden....men barbies planerade kalas var för alltid förstört.
Lizzy blev (trots tårtkäkandet) 19 år gammal innan mina föräldrar blev tvugna att avliva henne.
Man fäster sig så otroligt vid husdjur och mamma och pappa gjorde direkt klart för mig att en ny hund skulle inte köpas.....så dom köpte 2. Kim och Chick flyttade in. Hur gammal jag var då minns jag inte. Men mamma förklarade att dessa hundar bara var valpar och dom hade ju inte lärt sig allt det där som lizy hade kunnat, utan detta skulle familjen hjälpas åt att hjälpa dom. Och med valpar får man räkna med lite kiss på mattan förklarade hon. Påhittig som jag var hämtade jag då vars en blöja till hundarna som dom fick på sig och oj, så kul vi...*host, harkel* jag hade sen....tills mamma kom på att jag inte alls lekte "hundlekar" med djuren och därmed satte stop för mina idéer.
Om jag inte minns fel så var det nog den sista plågan jag utsatte en hund för avsiktligt. Men sen har det på något konstigt sätt bara rullat på av sig själv. Hund efter hund har plågats när dom varit i min närvaro. Syrran var så klart "snäll" och påpekade att en av alla hundar mamma och pappa har haft faktiskt skadade sin tass i en rulltrappa en gång. Vem bar ansvaret för hunden den gången?? JAG! För några år sedan bröt lucy som sagt tassen....och vem var hundvakt då?? JAG... Ja listan på vad föräldrarnas hundar har tvingats utstå och genomlida när dom varit hos mig kan göras oändlig. Men ÄNDÅ så fortsätter mamma och pappa att lämna hundarna här. ???Hrm... Förstår dom inte att dom i och med det utsätter sina djur för direkt livsfara???
Nåja, åter till tassen i dörren händesen. Jag lät som sagt Lucy vara och efter en stund tröttnade hon på att tycka synd om sig själv och började använda alla 4 tassarna igen *Phu* Det var verkligen en lättnad när jag såg henne återhämta sig. och jag ber till högre makter att båda hundarna ska lyckas hålla sig intakta några dagar till så att jag kan lämna tillbaka dom hela och hållna till sina rätta ägare. Säkraste sättet för dom att hålla sig vid liv är nog att dom håller sig så långt ifrån mig som bara är möjligt.
Idag skulle jag gå ut på altanen för att röka. Robban var redan ute, och med honom var hundarna. Vår ytterdörr griper och av gammal vana så sparkar jag till dörren när jag trycker ner handtaget. Så gjordes även denna gång. Dörren flög upp, precis utanför dörren satt en av hundarna. Dörren flög upp med en sådan fart att en av hundarna (Lucy= den mest olycks drabbade) inte han flytta sig. Hennes lilla, lilla minimala tass fastnade under dörren och hon skrek som besatt av smärta. För att få loss henne var jag tvungen att stänga dörren igen så att hon kunde dra tassen åt sig och komma undan. (fortfarande skrikande) När jag för andra gången (mycket försiktigare) öppnade dörren så stod hon där på 3 ben och gnydde. Genast började jag fundera på VAR i huset mamma förvarar försäkrings papperna på sina hundar och samtidigt började jag föreställa mig hur ofantligt arg pappa skulle bli OM han skulle få hem en vovve med gips igen (ja, hon har ju tidigare under sin visstelse här brutit en tass) Ska inte påstå att tanken på ännu ett besök på djursjukhuset denna dag kändes speciellt lockande. Stackars lilla Lucy gnällde och gnydde och ville inte alls stå på den klämda tassen. Ja att hoppa på 3 ben är ingen konst för henne. den kunskapen övade hon in sist hon hade gips. Jag vet att om man börjar pjoska med henne och ojja sig över vad man ställt till med så blir skadan 10 ggr värre och hon tycker så synd om sig själv att man nästan börjar fundera på om hon ens kommer att överleva. Så jag klappade henne bara lite grann och sa att det var nog inte så farligt. (Misstänker att jag inte lät ett jäv** dugg övertygande, för jag trode inte ens själv på det jag sa) sen lät jag bara henne vara (under tiden som jag satte mig ner och bad en bön, och funderade på HUR jag skulle berätta denna händelsen för föräldrarna.) Ringde min syster för att söka stöd och ev. ta farväl eftersom jag förberädde mig på att möta pappas vrede när han snart kommer hem. Syrran som är så stöttande och rar börjar dra upp olycka efter olycka som har drabbat mina föräldrars hundar genom åren. Och då gäller det alla hundar dom någonsin har haft. Första hunden Lizzy som fanns i mitt hem redan när jag föddes höll jag på att strypa....a,ja, det var kanske ingen olycka när jag tänker efter. Hon käkade upp en liten marsipan tårta som jag hade i köket på mitt barbiehus, och den ville jag ha tillbaka så jag tog ett stadigt grepp om hennes nacke och hals, lyfte henne högt över golvet och beordrade henne att genast spotta ut den där tårtan. Kraxande och rädd hängde hon där en bit över golvet och önskade säkert att hon aldrig hade rört den där lilla tårtan, men den hade för längesedan passerat halsen och var redan nere i magsäcken och där tycktes den ha landat för att stanna. Syrran hörde Lizzys kraxande och kom till hennes undsättning. Det räddade nog livet på hunden....men barbies planerade kalas var för alltid förstört.
Lizzy blev (trots tårtkäkandet) 19 år gammal innan mina föräldrar blev tvugna att avliva henne.
Man fäster sig så otroligt vid husdjur och mamma och pappa gjorde direkt klart för mig att en ny hund skulle inte köpas.....så dom köpte 2. Kim och Chick flyttade in. Hur gammal jag var då minns jag inte. Men mamma förklarade att dessa hundar bara var valpar och dom hade ju inte lärt sig allt det där som lizy hade kunnat, utan detta skulle familjen hjälpas åt att hjälpa dom. Och med valpar får man räkna med lite kiss på mattan förklarade hon. Påhittig som jag var hämtade jag då vars en blöja till hundarna som dom fick på sig och oj, så kul vi...*host, harkel* jag hade sen....tills mamma kom på att jag inte alls lekte "hundlekar" med djuren och därmed satte stop för mina idéer.
Om jag inte minns fel så var det nog den sista plågan jag utsatte en hund för avsiktligt. Men sen har det på något konstigt sätt bara rullat på av sig själv. Hund efter hund har plågats när dom varit i min närvaro. Syrran var så klart "snäll" och påpekade att en av alla hundar mamma och pappa har haft faktiskt skadade sin tass i en rulltrappa en gång. Vem bar ansvaret för hunden den gången?? JAG! För några år sedan bröt lucy som sagt tassen....och vem var hundvakt då?? JAG... Ja listan på vad föräldrarnas hundar har tvingats utstå och genomlida när dom varit hos mig kan göras oändlig. Men ÄNDÅ så fortsätter mamma och pappa att lämna hundarna här. ???Hrm... Förstår dom inte att dom i och med det utsätter sina djur för direkt livsfara???
Nåja, åter till tassen i dörren händesen. Jag lät som sagt Lucy vara och efter en stund tröttnade hon på att tycka synd om sig själv och började använda alla 4 tassarna igen *Phu* Det var verkligen en lättnad när jag såg henne återhämta sig. och jag ber till högre makter att båda hundarna ska lyckas hålla sig intakta några dagar till så att jag kan lämna tillbaka dom hela och hållna till sina rätta ägare. Säkraste sättet för dom att hålla sig vid liv är nog att dom håller sig så långt ifrån mig som bara är möjligt.