18:46:23
Barn på äventyrsfärd.
Jag sliter snart mitt hår! Att vara mamma är en allt annat än enkel uppgift. Det fanns en tid då jag helt oförstående tyckte att mamma var gaggig, gnällig och sträng. Vad gjorde väl det att jag var ute och rännde halva natten. Att hon var trött dagen efter var väl inte mitt fel. Jag tvingade väl för allt i världen inte henne att sitta uppe och vänta på mig. Enligt mig var det fritt fram för henne att krypa i säng när hon var trött oavsett om jag var hemma eller inte. Att hon försökte förklara att hon gjorde detta pga oro gick in genom ena örat på mig och genast ut genom det andra utan att göra minsta lilla avtryck på sin genomfart genom huvudet. Vad hade hon att vara orolig över?? Jag var ju "stor" och tuff och klarade mig själv. Ja, jag var ju nästan vuxen redan vid 13 års ålder (enligt mig själv)
Men så kom ju den dagen då jag själv kunde titulera mig mamma och så sakteliga började jag förstå vad det var min mamma ade menat med oro. Som nybliven mamma kom oron krypandelite försiktigt och jag har insett att den nog aldrig någonsin kommer att överge mig igen. Den kommer bara att växa för vart år som går och för varje fas som mina barn går igenom. Det började ju lite försiktigt med att man oroade sig för att den där lilla Benjamin som man just hade fått skulle sluta andas i sömnen och aldrig mer vakna. (därav var man och kände på det lilla livet såså där var 3 sekund för att försäkra sig om att han verkligen andades och levde) När Benne sen efter några månader började sitta, krypa och gå så var man hyper orolig för att han skulle ramla eller välta ngt över sig så att han blev skadad. Jag kunde inte ens gå till en almän lekplats utan att oron hade mig i sina klor. För där i sandlådan kanske någon av dom andra barnen skulle slå honom i huvudet med en spade eller göra honom illa på ngt annat sätt så att jag skulle "tvingas" bli en elak tant som prylade upp andras ungar för att dom slagit eller ens petat på min underbart fina lilla prins. När vi senare flyttade till hus så vågade jag knappt ha Benjamin ute i trädgården, för tänk om det skulle komma en fart dåre och plöja rakt in i trädgården med sin bil och köra på min älskade son. (Verkade dock inte troligt med tanke på att vi då bodde mitt ute i ingenstans och bil trafiken där sträckte sig till att det kanske kom en passerande bil si sådär var 14:e dag) Oron överger tydligen aldrig en mor utan tycks bara bli värre och värre med åren. Dock blev ju Benjamin äldre och visade sig vara lugnet själv som aldrig klättrade på saker, inte stoppade i munnen osv. Så lite försiktigt började man ändå släppa på den där oron. DÅ föddes Jonathan och oron för plötslig spädbarns död osv började om från början. *Suck* När Liam föddes så hade man nästan glömt bort hur jobbigt det var att tampas med de där oroskänslorna för då hade oron för länge sedan bytts ut mot allt som skulle kunna hända i skolan. Mobbing, slagsmål osv. Men Liam kom och åter igen var man tillbaka på att störa den lilla knattens sömn si sådär 5650ggr under en timmes middags vila. Samtidigt som man då oroade sig för lilla liam så skulle man tampas med oron över hans 2 större brödrar. Det är för övrigt det som har gjort att jag beslutat mig för att inte skaffa fler barn. Fler barn = mer oro = NERV VRAK!!!
Nåja, hur orolig och överbeskyddande jag än är eller var så har jag ju tvingats att släppa mina prinsar lite grann. Dom MÅSTE ju få pröva sina vingar och gå den vägen i livet som är ämnad för just dom. Dom MÅSTE få skrapa sina knän för att lära sig av sina misstag. Dom måste själva få ta och reda ut konflikter med kompisarna osv. Och jag har lyckats övertyga mig själv om att även om det finns riktigt hemska människor så är inte ALLA så där hemska. ALLA har inte för avsikt att kidnappa eller skada mina barn. Och jag har tvingat mig själv att tillåta mina barn (iallafall de två äldsta) att gå utanför tomtgränsen. Men varje gång eller iallafall ofta då jag har släppt den där oron lite grann så har det visat sig att jag verkligen har alla skäl att vara orolig. Speciellt när det gäller min helt orädda och otroligt påhittiga Jonathan. Idag har han lekt med Matilda. Dom var här och lekte ett par timmar, men ville åka hem till Matilda när hennes mamma kom hem från stan. Så hon kom hit och hämtade dom. Allt var frid oh fröjd och jag varinte det minsta orolig. Det brukar alltid gå bra borta hos Matilda som bor ca 1 km här ifrån. Satt ute på min soliga uteplats, sörplade kaffe och njöt av att bara vara. Då kommer plötsligt Jonathan och Matilda spattserande. Jag blev minst sagt chokad av att se dom men trodde till en början att Matildas mamma släppt av dom här igen (vilket hon aldrig tidigare har gjort utan att först prata med mig eller Robban) Men glada som lärkor berättade dom stolt att dom hade GÅTT hit. Jag frågade förvånat om dom hade gått ända hemifrån Matilda, men nejdå, bara från "ringparken" (ca 500m från Matildas hem.) På frågan om Matildas mamma visste att dom gått hit svarar Matilda ja, samtidigt som Jonathan svarar nej. Hrm.... jag upprepade frågan och fick samma svar igen. Ett ja och ett nej. Jag omformulerade då frågan till: Vet inte Matildas mamma att ni är här? Svaret från Jonathan blev: Nej, inte än. Men vi skulle ringa henne när vi kommit fram. Jag bad då Jonte att ringa henne genast och undrade i mitt stilla sinne vad det tagit åt Matildas mamma som alltid i vanliga fall var väldigt noga med att kolla med mig vad jag tycker om saker och ting innan hon tar några så stora beslut som tex låta dom trasska 1km för att komma hem till oss. Men jag fick ganska snart svar på att hon inte alls hade gett dom tillåtelse varken att gå till ringparken eller hit. Vi kom gemensamt överens om att dom två rymlingarna absolut hade lekt klart för idag och genast skulle säras som straff för att dom varit ute på luffen. Undertiden som vi väntade på att Matildas mamma skulle komma för att föra tillbaka sin dotter till sin rätta plats så tog jag ett alvarligt snack med både Jonathan och Matilda. Jag förklarade att det var alvarligt det dom hade gjort och drog upp fallet med Engla för att förklara hur farligt det faktiskt KAN vara att vara ute och steppa utan mamma och pappas vetskap. (Dock hade ju Englas mamma tät telefon kontakt med sin dotter och vad hjälpte det?) När jag frågade VARFÖR dom hade gått hit så svarade Jonathan att dom hade tänkt gå hit för att hämta Jonathans pengar och sen cykla ner till pizzerian i byn för att köpa pizza för dom var faktiskt hungriga. VAAAA!?!?! Deras plan var alltså att göra ett större regelbrott än det dom just gjort. Ingen av dom får lov att på egen hand cykla till byn och det VET dom. Känns som om man inte riktigt kan lita på dom där två tydligen. Tänk OM dom hade lyckats att obemärkt ta sig in och hämta Jonathans pengar. Hur lång tid hade det då tagit innan vi kommit på att dom var på villo vägar? Och hur skulle vi kunnat hitta dom med tanke på att Bjärnum egentligen inte är speciellt stort, men allt för stort för att med enkelhet kunna hitta två små 8 åriga rymlingar.
Herre gud. Hur pass mycket hela nerver kommer jag att ha den dagen då Jonathan fyller 15???