trullsans pläjs

Barnen i andra klass har fått en ny fröken.

När hon skriver på tavlan säger Peter:
- Fröken, du är orakad under armen!

... Fröken blir upprörd över detta och säger till Peter:
- Jag tycker inte om att du säger så, du kan gå hem!

Nästa dag skriver fröken åter på tavlan och lyfter sin andra arm och Peter säger:
- Fröken, du är orakad under din andra arm också!

Denna gången blir fröken arg och säger till Peter:
- Du kan gå hem och stanna hemma resten av veckan!!

På måndagen är Peter tillbaka i skolan, när fröken skriver på tavlan går pennan sönder och hon böjer sig fram för att plocka upp den.

Peter ställer sig upp, tar sin skolväska, går till dörren och säger:

– Vi ses i tredje klass!

När jag skrev förra inlägget som kom jag att tänka på en annan sak med den nämnda almanackan.
Som trogna läsare (ja, eventuellt även otrogna) vet så heter en av mina söner Jonathan. Alltså med H. Detta jä**a H har jag förbannat många gånger. Vad f*n skulle vi trycka dit det för? Nu känns det så klart helt naturligt och okej att det finns där. Men just när Jonathan skulle börja lära sig skriva sitt namn så hatade jag detta H. Och han hatade det om möjligt ännu mer. Det hördes ju inte och alltså blev det ju näst intill omöjligt för honom att veta VAR i namnet detta förbannade H skulle tryckas in. Men han lärde sig så småning om och nu känner han sig nog ganska så nöjd med sitt H. (Mest troligt så bryr han sig inte ett skit)

Det är dock inte bara Jonathan själv som har haft problem med var detta H ska vara. För ett tag sedan var det något som mina föräldrar skulle göra där det skulle skrivas Jonathan. Dom vände och vred och kunde inte riktigt komma överens om var detta H skulle vara. För så mycket visste dom med säkerhet ATT det skulle vara, men som sagt inte var. Att ringa och fråga mig hur mitt barn, alltså deras barnbarn stavade sitt namn var helt otänkbart. Tänk själv vad pinsamt att inte veta hur ens eget barnbarn stavar sitt namn. Dom vände och vred, provade olika placeringar men kom inte fram till vilket som var rätt. DÅ kom pappa på den brillianta idén att dom ju kunde kolla i almanackan. (Som jag nämnde i förra inlägget) Där har jag ju skrivit upp födelsedagar och där måste ju hans namn stå. Så mamma älgade ut till almanackan och letade upp den (i detta fallet, men även annars) viktiga födelsedagen. Och Där gick att läsa...... JONTE 11ÅR. Hahahahaha!!! det där blev dom ju inte ett enda dugg klokare av och mamma tvingades trots allt att stoppa svansen mellan benen och skamset ringa och fråga hur Jonathan stavade sitt namn.

Jag har problem med blogg.se. Jag skriver ett inlägg och publicerar, men det blir inte publicerat. Vafför??
Därför testar jag med att skriva ännu ett inlägg (detta) bara för att kolla, om jag publicerar detta, kommer det förra upp då??

Finns det någon av mina trogna bloggläsare som lyckats missa den patetiska diskution som pågår i kommentarsfältet på förra inlägget?? Det är något jävla stolpskott som sitter och leker fru duktig och anser att Gen och Jocke är dåliga föräldrar bara för att dom lät Wilja bada innan hon fyllt 2 veckor. För DET skulle man ABSOLUT inte göra skrev hon. I ALLA böcker och på alla bb avdelningar så heter det att det är strängeligen förbjudet och näst intill livsfarligt enligt henne. När man frågar efter VILKA böcker hon läst detta (Som OM hon skulle ha IQ nog för att lyckas läsa alls) så stoppar hon genast svansen mellan låren och hoppar av diskutionen. Hahahahaha!! I love it. För i min värld har hon i och med det gjort ett tyst erkännande att hon hade FEEEEL!!!!!

Nå väl. Denna patetiska människa med en enorm brist på liv (UPPENBARLIGEN) har verkligen lagt ner energi på att kolla upp vem Gen är, hur många barn hon har sedan innan OCH hur gammal Wilja är. För INGET av det nämner jag i förra inlägget eller (vad jag vet) någon annan stans i bloggen. Hon har förmodligen kollat på både min och Gens och kanske även Jockes facebook för att hitta denna infon. Störd?? Absolut om ni frågar mig.
Jag har kollat upp hennes ip adress (Ja då lilla stumpan, jag VET att du har använt dig av 2 olika datorer.) Och med hjälp av vänner (Det lilla stumpan kan jag förklara någon dag vad det är) har jag nu fått fram lite info om henne. Info som jag överväger att lägga ut helt ÖPPET i bloggen för er att göra vad ni vill med. Men jag kan ju vara så pass snäll att jag ger "Nora" en chans att stoppa mig. En ursäkt för din idioti och jag behåller den intima och verkligen utlämnande infon för mig själv.



OM man var mamma till denna lilla tös......HUR skulle man få bort kladdet i pannan då?? Inte med vatten väl???

Idag när Liam hämtats hem från dagis så körde han och jag ut till Gen och Jocke i tyringe för att gratta dom till den nya lilla familjemedlemmen Wilja.
Med oss hade vi en "blöjtårta" som jag gjort och en "bukett" blöjblommor som jag gjort av blöjorna som blev över när jag gjorde "tårtan" En mycket uppskattad present av de nyblivna föräldrarna =)



"Tårtan" är, som synes och höres, gjord av blöjr i 3 lager som jag satt ihop med gummiband och sen sidenband. Lite här och var i "tårtan" har jag stuckit in lite "bra att ha" saker. Som badtermometer (Som införskaffades efter att Gen sagt att lilla Wilja skrikit som tusan vid första badet) badolja, nappar, gosekanin och två haklappar. Varav en (självklart) är unik och helt personlig med hennes namn på. (Tack mamma för hjälpen och för att du köpte brodermaskinen ♥)




Blöjbucket =)

När någon fyller år, ska gifta sig eller liknande så brukar jag och Gen hjälpas åt att rimma ihop något till den/dom det gäller. Så ett rim var ju självklart ett måste. Men denna gången fick jag allt klara mig på egen hand. Men det tycker jag att jag lyckades hyffsat med =)

SJÄLVKLART så hade jag ju kameran med mig när jag skulle gratta. Och lika självklart så tog jag MASSOR av bilder. Och jag är väldigt stolt över att jag lyckades fånga ett litet leende på bild. ♥

Vår valborgs helg blev premiär för husvagnen som stått inställd i ett garage hela vintern. Vi (Läs JAG) städade och packade husvagnen och gav oss iväg ääääända ner till Höganäs. Vi körde iväg i lördags, Liam då klädd i vinterjacka, och kom hem igår, då iklädda shorts allihop. =)
När vi kom ner i lördags så ställde vi husvagnen på plats och stack sen in till centrum och gick lite på Höganäs vårmarknad, samt hämtade upp Benjamin och Jennifer (Bennes flickvän) som tagit sig dit med tåg och buss eftersom det annars blev en för mycket i bilen.
På söndagen anslöt mina föräldrar till "vår" camping och vi gav oss av på lite äventyr. Tanken var att vi skulle åka och kolla på Lars Vilks konstverk "Nimis"  men vi missuppfatade var det låg och hamnade istället vid Kullens fyr. Men det var väl på sätt och vis en sevärdhet även det. Och i en byggnad precis vid fyren fanns det en massa havsdjur som man kunde tiotta på och tom. klappa. Mycket uppskattat av barnen =)




Linslusen som var 10:e sekund skrek "Mamma, ta kort" =)

  

 

 








 



Vi frågade lite folk om var Vilks verk fanns och fick väl lite olika beskrivningar (Jag vet egentligen inte vad som sades. Jag förlitade mig som vanligt på att Robban skulle veta hur han skulle ta oss dit) Det som dock var samma från alla var att det tydligen skulle vara en 2km promenad i väldigtbesvärlig teräng för att komma dit.
Efter ett tag konstaterade vi att vad f*n var en hög med drivved att glo på och gav upp vårt sökande och återvände till campingen.
Men Robban kunde trots allt inte släppa tanken på Nimis och påpekade att det var en gång i livet och att han absolut tyckte att vi skulle ta oss dit oavsett teräng. Vi pratade med barnen som höll med om att det skulle ses. Liam fick väldigt utförliga instruktioenr om att det var väldigt väldigt jääääätte långt och mycket besvärligt att gå. Men han var orubblig. Han ville dit.
Så på måndagen (Valborgsmässoafton) gav vi oss åter igen ut på jakt för att hitta detta omstridda konstverk. Vi hamnade på villovägar och besökte där en loppis butik där vi passade på att fråga om vägen och fick då en mycket detaljerad beskrivning om var det var och fick åter igen höra att det var väldigt besvärligt att ta sig dit. Men skam den som ger sig. När vi väl hade parkerat så nära Nimis som det bara gick så började vår vandring. Till en början var det bara grusväg, den ledde sen in i en skog där terängen absolut blev besvärligare. Men vi skrattade litte smått åt att alla som varnat oss för mycket besvärlig teräng. Visst var den besvärlig med trädrötter och väldiga stenar över hela "stigen"
Vi satte dock skrattet i halsen ju närmare vårt mål vi kom. Terängen blev besvärligare och besvärligare på stora stycken var det en väldig lutning på "vägen" en lutning på ca 70grader är ingen barnlek precis. Och som mamma har man hela tiden hjärtat i halsgropen och ser framför sig hur (i mitt fall) sönerna snavar och studsar på huvudet ner för alla stenarna för att slutligen landa i en enorm blodpöl mitt framför vedhögen till konstverk. Dock var detta (tack och lov) inget som hände i verkligheten. Efter mycket flåsande, stönande och stånkande så nådde vi till slut fram till vårt mål. Och där och då så insåg vi att vägen dit verkligen hade varit mödan värt. "Brädhögen" var enorm, mycket mycket större än vi hade kunnat föreställa oss. Det var verkligen coolt att se. Och även om plankor och pinnar var fast spikade huller om buller så kändes hela konstruktionen förvånandsvärt stabil att klättra i. Redan på vägen dit fick vi höra från andra turister att självaste Lars Vilks i egen hög person befann sig nere på stranden. Och precis när vi klättrat igenom "Nimis" för att komma ner till stranden så ställer Benjamin sig och näst intill skriker "Var är gubben som har byggt detta??" Någon meter bort står herr Vilks och kan omöjligt ha missat vad Benne sa. En av hans livvakter skrattade tyst. Japp, för livvakter hade han minsann. 4stycken vad vi kunde se var utplacerade på stranden. Vilks är ju som alla nog vet en väldigt hotad man efter att ha ritat Mohamed som en rundellhund. Löjligt om man frågar mig, men så är det iallafall.

























Efter att ha klättrat omkring i "brädhögen" en god stund så vände vi åter mot parkeringen. Och om vi stönade, stånkade och flåsade på vägen TILL Nimis så vet jag inte vad det kallades att vi gjorde på vägen hem. FY FAN säger jag bara. Att ta sig ner i 70 graders lutning är besvärligt. Men att göra det upp för är rena döden. Det gav ett träningspass som inte var av denna värld. Men så här i efterhand så måste jag nog ändå fortfarande vidhålla att det var värt det.

Senare på kvällen (när andningen nästan hade återgått till det normala) så var det dags att fira valborg på traditionellt vis. Det bjöds på körsång, majbål och vacker solnedgång på stranden =)


Lite romantik i solnedgången mellan Benne och flickvännen.









På det stora hela så var det en ganska lugn och skön helg och det härligaste av allt var att Liam när vi åkte iväg, hade sin vinterjacka på sig. När vi åkte hem hade han shorts och t-shirt. Är sommaren kommen nu tro?? *Hoppas, hoppas*




När vi kom hem så satte Jonathan och Liam genast igång att snickra och bygga ute i trädgården.



Jag undrar VAR dom hittat sin inspiration. Jag hoppas hur som helst att dom är medvetna om att vi INTE ska ha någon "Nimis" i trädgården.