trullsans pläjs

Jag ska erkänna att jag innerst inne inte vill släppa denna bloggen. Jag vill ju blogga här. Jag vill ju att allt ska vara som förut!! Och jag vill ju inte bara släppa allt jag skrivit under nio års tid. Att flytta över alla gamla inlägg till en ny blogg var inte så lätt som jag hade hoppats. (Det är kanske busenkelt egentligen. Men JAG kan iallafall inte)
Och kanske har jag nu skrämt bloggen så att den inte vågar annat än att fungera som den ska. Lite som man gör när små barn inte vill följa med hem efter lekplats besöket. "Då går mamma nu. Hejdå!!" Och så kommer dom (i bästa fall) springande rädda för att bli lämnade.
Så jag ger det hela EN chans till. 😬

Jag har försökt att skriva om vår härliga lilla semestertripp. En liten semestertripp med HELA familjen. Inkl tonåringarna!!!! Hur ofta händer det?? I vanliga fall så springer dom, heperventilerande, iväg i ren panik bara vi viskar ordet semesterresa. Men när vi i år sa att vi tänkte köra till Tyskland och bl.a. besöka Weissenhausen (stavas??) så ville dom båda följa med. Tjoho!!
Det blev en underbar resa där tonåringarna verkligen bjöd på sig själva och gav mig många gapskratt. Och jag njöt, åh vad jag njöt av att få vara med HELA min familj. ❤️
Jag och Robban hade GEMENSAMT i förväg suttit ner och planerat genom att boka hotell osv. 2 nätter på "Hotel Zum Ratsherrn" i Lübeck var bokat. Det blev bara EN natt. Hotellet som sett så bra ut på bilderna var en STOR besvikelse!! Det var VÄLDIGT slitet och nergånget.
Och det rökfria rummet STANK rök.

"Minibaren" var inte direkt något man kunde dränka sin besvikelse i.

Nå väl, sängen var renbäddad, fräch och väldigt skön. Men vi (eller snarare JAG) bestämde att det inte skulle bli mer än EN natt där. Mest för att Robban klagade så förbannat. Att påpeka en gång att hotellet var dåligt var ett konstaterande. Men att upprepa det 4688164 gånger var mer gnäll. Och för en liten stund så undrade jag om han på fullaste allvar trodde att det skulle dyka upp en fé och totalrenovera hela stället genom att svinga sitt lilla trollspö om han bara klagade tillräckligt länge. Jag blev trött på gnället och gick genast in i appen på telefonen (på ett wi-fi som man loggades ut ifrån bara man rörde sig någon centimeter) och ändrade bokningen från 2 till 1 natt. Och så letade jag upp ett annat hotell. Jag hittade ett som skulle kosta oss 22000kr/natt och jag var SÅ irriterad på Robbans klagande så jag hade lust att boka det bara för att få tyst på honom. Men jag insåg att det bara skulle innebära ännu mer gnäll när han tvingades gå hungrig resten av månaden för att jag smällt hela matbudgeten och "lite" till på EN enda natts sömn. Så jag bokade ett annat som såg väldigt fint ut men till ett vettigare pris. Lägg nu på minnet att detta gjordes i affekt när jag var irriterad!!

Skabbigt hotell eller inte. Vi behövde mat. Och bara en bit ifrån hotellet hade vi sett en skylt om att KFC tydligen finns i Lübeck och det har sönerna länge velat prova. Så vi gav oss ut på promenad. Vi gick och vi gick och vi gick. Låååååångt gick vi för att hitta den där skylten igen. Men den var som uppslukad av jorden. Och efter att ha gått i ca 20 minuter så insåg vi att vi gick FRÅN centrum istället för MOT. Suck!!! Bara att vända och gå åt andra hållet.

Den äldsta sonen blev trött i benen och hoppade utan förvarning upp på sin brors rygg och skrek: "BÄR MIG!!"

Vi hittade skylten (som vi tydligen hade missat på vår vandring) och försökte åter igen lokalisera KFC. Efter att ha irrat omkring i något som kändes sonen hel evighet så gav vi upp och siktade in oss på stadskärnan. Där MÅSTE det ju finnas någonstans att äta tänkte vi. Och jodå, vi hittade en jätte mysig restaurang. Vi fick vars en meny och så var det bara att beställa.

Hur beställer man mat utan att fatta ett jota av vad som finns på menyn?? Elle, Belle, bi.....

Förbannat bra val gjorde jag iallafall. Det var verkligen något av det absolut godaste jag någonsin har ätit!!

Efter maten och några drinkar och öl så var vi alla proppmätta och rörande överens om att vi varken ville eller orkade GÅ tillbaka så det fick bli Taxi. 60 ynka kronor skulle dom ha för att köra hela den långa biten. Varför har vi inte dom taxipriserna här i Sverige?

Tillbaka på hotellet gick barnen till sitt rum på 1:a våningen och jag och Robban gick upp till vårt rum på 2:a. Efter en stund så tog Robban hotelltelefonen och tryckte 15 för att ringa till sönernas rum. Någon svarar i andra änden och jag hör bara hur Robban med indisk brytning (????) säger "oh sorry, wrong number" och lägger på.
Sen förklarade han att han råkat ringa receptionen. Jag frågar varför han bröt på indiska och Robban svarar: "Det gjorde ju han" eeeehhh.... Och?? Direkt efter Robban lagt på så ringer det. När Robban svarar så är det Benjamin som frågar om det var Robban som precis ringt dom. Jag drabbades av en sådan oerhörd skrattattack att jag knappt fick luft. Och kan fortfarande skratta så att tårarna sprutar när jag tänker på det!!

Dag nr2 i Tyskland så checkade vi (efter att ha vräkt i oss från frukostbuffén) ut och gav oss av mot waissenhausen för att bada. Det visade sig ligga 6 mil (!!!) från Lübeck. OPS!!! Borde kanske kollat upp det INNAN jag bokade det där nya hotellet som även det låg i Lübeck.

Vi åkte till Weissenhausen och barnen fick bada av sig ordentligt (samt halvt dränka varandra och sig själva samtidigt)

Efter många timmars bad, mycket åkning och många brottningsmatcher så satte vi oss återigen i bilen för att köra till det nya hotellet.

På vägen till badpalatset (som inte alls var så stort som vi trott och hoppats på) så körde vi förbi KFC (som visade sig ha legat bara några 100 meter från där vi gav upp och gick åt ett annat håll.) Så vi uppfyllde deras önskan om att ÄNTLIGEN få äta där.

 

 

Efter maten letade vi upp det nya hotellet som visade sig ligga mitt inne i smeten av Lübeck. Mer centralt än så skulle inte gå att bo!! Vi asade in alla våra tunga väskor i lobbyn och jag gick fram för att checka in. Receptionisten var dock väldigt oförstående och kunde inte hitta vår bokning. Han letade och letade men utan resultat. Jag tog då upp telefonen för att visa honom bokningsnumret i appen.
Ni minns väl att denna bokning gjordes i affekt när jag var irriterad?? Först där och då såg jag att jag hade bokat alldeles rätt dag men i OKTOBER MÅNAD!!! *host harkel* Där stod vi plötsligt utan sovplats för natten i ett fullbokat Lübeck!! Receptionisten bad så hemskt mycket om ursäkt för att det blivit fel. Som om HAN kunde hjälpa att jag varit ett klantarsel.
Det var ju bara till att asa ut alla dom tunga väskorna igen och sen sätta sig och söka i appen efter närmaste lediga hotell.
22000 kronors hotellet var ledigt, men åter igen insåg jag att det skulle vara liiiiiite över vår budget. Det närmaste (till vettigt pris) som vi kunde hitta låg.......suck..... Ett litet stenkast från Weissenhasen. Alltså, in i bilen och köra de 6 milen tillbaka igen.
På små slingriga landsvägar tog vi oss så fram till hotellet. Robban började lite smått klaga på att det låg för långt ut på landet. Men slutade genast när jag hotade med att omedelbart avboka och sen lämna allt vad bokning hette i händerna på honom.
Och när vi checkat in och kom in på rummen så tyckte han att skicket på rummet övervägde läget.

"Rummen" jag bokat visade sig vara som lägenheter. Jag och Robban hade ett dubbelrum, ett enkelrum, kök, ett litet tv-rum, badrum och en liten uteplats. Allt kändes nytt, rent och frächt. 
Barnen hade ett sovrum mer än oss och fick således vars ett rum.

 

 

 Benjamin tyckte absolut att vi skulle svänga in på vägen som låg i anslutning till skylten. Men se det tyckte inte Robban. In på den vägen stod en skylt med (vad vi kunde tyda) "privat väg" (Att det under den stod ännu en skylt som förklarade att det inte gällde gäster, såg vi först senare)

Robban fortsatte att vandra och familjen följde snällt efter. Då kom vi rakt in på en camping. Robban traskade på bland husvagnar och tält. Vi följde snällt efter. "Någon" (Dvs. jag) tyckte att vi skulle fråga någon om den rätta vägen. Men Robban han sa att det nog minsann låg "bara här borta" och fortsatte traska på. (Förmodligen så var han rädd att behöva använda sin knaggliga engelska) Vi gick och vi gick på den där campingen och jag började fundera på om den där restaurangen möjligen var inhyst i just en husvagn eftersom det var de enda "byggnader" som fanns så långt ögat kunde nå. Jag gav förslag på vägar att vika av på, men Robban var orubblig. Han skulle uppenbarligen vara den som ledde "flocken" och då var det hans väg vi skulle gå. Så vi traskade på. Husvagn efter husvagn paserades men ingen restaurang i sikte. Jag kom ihåg att hotellägaren, i sin beskrivning, hade sagt att restaurangen låg med utsikt över havet. Så när jag hade sett halva campingen och upprepade gånger kommit med förslag på vägar att gå, eller påpekat att vi skulle fråga om vägen så bröt jag mig loss ur flocken, trotsade den morrande alfahanen och konstaterade att om restaurangen nu hade havsutsikt så måste det ju gå att ta sig dit strandvägen. Hellre det än att irra omkring bland tyska campare. Så jag gav mig ner på stranden. Barnen följde efter (även dom hade tröttnat på campingen) sist kom Robban. 

Ner på stranden kom vi. 

 

 Och ganska så snart såg vi restaurangen högt uppe på en kulle. Någon bra eller säker väg upp dit syntes inte till. Så för att ta oss dit fick vi helt enkelt bli "bergsklättrare"

 

Robban tog täten igen för att få chansen att vara den som ledde sin familj rätt. 

 

 

 

Mätta och belåtna skulle vi sen ta oss tillbaka till hotellet. Och vi alla (utom Robban) var överens om att pappa Robban var den SISTA som skulle få visa vägen. 

 

BÄR MIG! Skrek Benjamin åter igen och hoppade ännu en gång upp på sin oförberedda brors rygg. 

 Vi återvände (på normala gångvägar) till hotellet där vi tillbringade sista natten i Tyskland innan det nästa dag var dags att åka vidare till Danmark.