11:58:55
Jag vill vara 3 år.
Det känns fortfarande tomt och sorgligt att inte ha Cilla. Men sakta men säkert börjar vi ändå acceptera det. Vad annat kan vi göra?? Att vägra acceptera betyder tyvärr inte att hon kommer tillbaka. Jag försöker att tänka på allt roligt och positivt vi fick med henne under 14 år. I framtiden kommer jag kunna le åt minnet av henne. Nu bara gråter jag när jag tänker på det. Men det har ändå slagit mig att livet på något konstigt sätt tvingar oss att gå vidare. Tvätt slutar inte växa i tvättkorgen bara för att vi är ledsna. Magar slutar inte kurra och disk diskar inte sig själv. Allt runt omkring oss fortsätter på något sätt som vanligt.
Jag har tagit Cillas bortgång hårt, men jag tror ändå att Robban har tagit det ännu hårdare. Jag har på något konstigt sätt ställt in mig på att hennes tid snart var ute. Omedvetet har jag gjort mig redo mentalt för att mista henne. Det var bara 1-2 veckor sedan som jag sa till Robban att jag inte trodde att Cilla skulle finnas kvar hos oss när sommaren tog slut. Robban har istället tvärt om intalat sig själv att hon skulle leva ett bra tag till. På något sätt så har jag utan att veta om det nästan gått och väntat på att dagen skulle komma då vi tvingades säga hejdå till henne. Det är absolut ingen som helst tröst egentligen, men jag försöker ändå tänka på att hon trots allt hann bli 14 år. Och att hennes bort gång faktiskt är naturens elaka gång. Innerst inne har vi ju alla egentligen vetat att det snart skulle vara slut. Det finns ju dom som tvingats mista sina älskade hundar eller andra husdjur i olyckor eller sjukdom innan dom knappt har tagit sig ur valp stadiet. Vi fick god tid på oss att förbereda oss och god tid fört att säga hejdå innan hon fick hjälp att somna in. En del får ju inte ens chansen att säga hejdå till sina älskade familjemedlemmar. Det som ibland kan göra att jag känner mig lite, lite starkare är att vi har gjort allt vi kunnat för att hjälpa henne. För ca 2 år sedan fick hon livmoders inflamation och hennes liv hängde på en vääääldigt skör tråd. Det var operation eller avlivning som gällde då. Jag och Robban tog gemensamt beslutet att operera. Det var många som idiotförklarade oss för att vi valde att operera en så gammal hund. Hon var ju trots allt 12. Idioter eller inte. Även om den operationen (som för övrigt kostade skjortan) inte hade gett henne mer än en ynka liten månad till i livet så kunde vi iallafall känna att vi verkligen hade gjort allt vi kunnat för henne. Nu gav den operationen henne 2 år till i livet. Hon lurade döden. Och hon kom hem som en helt ny hund. Denna gången fanns det ingenting vi kunde göra. Att ens försöka skulle vara elakt och egoistiskt. För HENNES skull så valde vi att låta henne somna. Det som känns bra är att vi faktiskt inte tror att hon led. Hon var glad och relativt pigg och vifftade på svansen in i det sista. Men hon hade (troligtvis) fått en hjärnblödning som slog ut hennes balans. Hennes ben ville helt enkelt inte bära henne. Och vad är det då för ett liv för en hund?
Jag har hela tiden sagt att när den (oundvikliga) dagen kommer då det ev. skulle bli dags att hjälpa henne att somna in så ville jag ha en veterinär som kom HIT. Ville inte köra iväg med henne och tvinga fram den stress som det faktiskt innebär för en hund att komma ijn på en motagning. Robban hittade en veterinär som faktiskt kom hit. Kostade skjortan iofs. Men vad har pengar för betydelse när det gäller en älskad familjemedlem? Min älskade vän fick somna in här hemma, omringad av sina (gråtande) nära och kära, och med huvudet i min hand. Hon var lugn och inte det minsta stressad. Kanske viste hon att det var dags? Kanske förstod hon?
När hon hade somnat in så grät vi 10 gånger värre, speciellt när vi började gräva hennes grav.
Liam såg oss alla gråta och trode väl att det var något man var "tvungen" artt göra när någon dog. För han sprang omkring här och "låtsas grät" Och sen sa han: "Nu har vi bara korgen och hundmaten kvar. Vad ska vi med det till??"Älskade lilla prins. Detta var just för tillfället det besvärligaste med Cillas bortgång för en liten 3 åring. Jag önskar verkligen att jag var 3 år igen. För att komma fram till vad man ska göra med korg och mat skulle nog vara lättare att bära än just förlusten av Cilla
Jag har tagit Cillas bortgång hårt, men jag tror ändå att Robban har tagit det ännu hårdare. Jag har på något konstigt sätt ställt in mig på att hennes tid snart var ute. Omedvetet har jag gjort mig redo mentalt för att mista henne. Det var bara 1-2 veckor sedan som jag sa till Robban att jag inte trodde att Cilla skulle finnas kvar hos oss när sommaren tog slut. Robban har istället tvärt om intalat sig själv att hon skulle leva ett bra tag till. På något sätt så har jag utan att veta om det nästan gått och väntat på att dagen skulle komma då vi tvingades säga hejdå till henne. Det är absolut ingen som helst tröst egentligen, men jag försöker ändå tänka på att hon trots allt hann bli 14 år. Och att hennes bort gång faktiskt är naturens elaka gång. Innerst inne har vi ju alla egentligen vetat att det snart skulle vara slut. Det finns ju dom som tvingats mista sina älskade hundar eller andra husdjur i olyckor eller sjukdom innan dom knappt har tagit sig ur valp stadiet. Vi fick god tid på oss att förbereda oss och god tid fört att säga hejdå innan hon fick hjälp att somna in. En del får ju inte ens chansen att säga hejdå till sina älskade familjemedlemmar. Det som ibland kan göra att jag känner mig lite, lite starkare är att vi har gjort allt vi kunnat för att hjälpa henne. För ca 2 år sedan fick hon livmoders inflamation och hennes liv hängde på en vääääldigt skör tråd. Det var operation eller avlivning som gällde då. Jag och Robban tog gemensamt beslutet att operera. Det var många som idiotförklarade oss för att vi valde att operera en så gammal hund. Hon var ju trots allt 12. Idioter eller inte. Även om den operationen (som för övrigt kostade skjortan) inte hade gett henne mer än en ynka liten månad till i livet så kunde vi iallafall känna att vi verkligen hade gjort allt vi kunnat för henne. Nu gav den operationen henne 2 år till i livet. Hon lurade döden. Och hon kom hem som en helt ny hund. Denna gången fanns det ingenting vi kunde göra. Att ens försöka skulle vara elakt och egoistiskt. För HENNES skull så valde vi att låta henne somna. Det som känns bra är att vi faktiskt inte tror att hon led. Hon var glad och relativt pigg och vifftade på svansen in i det sista. Men hon hade (troligtvis) fått en hjärnblödning som slog ut hennes balans. Hennes ben ville helt enkelt inte bära henne. Och vad är det då för ett liv för en hund?
Jag har hela tiden sagt att när den (oundvikliga) dagen kommer då det ev. skulle bli dags att hjälpa henne att somna in så ville jag ha en veterinär som kom HIT. Ville inte köra iväg med henne och tvinga fram den stress som det faktiskt innebär för en hund att komma ijn på en motagning. Robban hittade en veterinär som faktiskt kom hit. Kostade skjortan iofs. Men vad har pengar för betydelse när det gäller en älskad familjemedlem? Min älskade vän fick somna in här hemma, omringad av sina (gråtande) nära och kära, och med huvudet i min hand. Hon var lugn och inte det minsta stressad. Kanske viste hon att det var dags? Kanske förstod hon?
När hon hade somnat in så grät vi 10 gånger värre, speciellt när vi började gräva hennes grav.
Liam såg oss alla gråta och trode väl att det var något man var "tvungen" artt göra när någon dog. För han sprang omkring här och "låtsas grät" Och sen sa han: "Nu har vi bara korgen och hundmaten kvar. Vad ska vi med det till??"Älskade lilla prins. Detta var just för tillfället det besvärligaste med Cillas bortgång för en liten 3 åring. Jag önskar verkligen att jag var 3 år igen. För att komma fram till vad man ska göra med korg och mat skulle nog vara lättare att bära än just förlusten av Cilla