21:27:53
Hund eller icke hund.
Hur mycket jag än försöker slå mig för öronen och skrika i högan sky för att slippa höra, så vet jag att Robban (och alla andra) har rätt när det påpekas att min gamla trogna vän Cilla faktiskt inte kommer att leva för alltid. Det kommer en dag då hennes gamla och slitna kropp inte orkar längre utan ger upp. Jag har haft min älskade hund sedan hon var 8 veckor gammal och har älskat henne sedan jag såg henne för allra första gången. Innerst inne så vet jag ju att det kommer en dag då jag (och övriga familjemedlemmar) kommer tvingas att acceptera en vardag utan henne. Detta är en framtid som jag ser med fasa på, och därför på alla tänkbara sätt försöker slå ifrån mig. I min fantasivärld så kommer min älskade hund att finnas vid min sida resten av mitt liv. (Det kanske hon kommer att vara oxå. Vem vet om jag kanske "trillar av pinnen" redan i morgon)
Hur mycket jag än försöker förneka det så VET jag ju innerst inne att hennes dagar är räknade, och jag vet ju innerst inne att julen som gick var (mest troligt) hennes sista. Lika så nyår. Hon är nu inne på sitt 14:e år och hon är långt ifrån den där pigga och allerta hund hon en gång var. Hennes hörsel har totalt övergett henne och hon jobbar för tillfället på att lära sig läsa på läpparna. Hon tar sig varken in eller ut uer huset med någon skrytsam hastighet. Står man med dörren öppen i väntan på att hon ska ta sig upp för trappan och in genom dörren så hinner man kyla ner huset tillräckligt för att det ska börja bildas frost på tapeterna. Men hennes slitna kropp till trots så tycker jag nog ändå att hon är relativt pigg. Men som sagt, vi alla är mer eller mindre medvetna om att hon en dag kommer att somna in (förhoppningsvis utan plågor) Robban pratar ofta om att när hon går bort så vill han ha en ny hund. Jag däremot vill inte ha (som det känns just nu) Och att prata om huruvida vi ska skaffa ny hund eller inte känns bara så otroligt fel. Hon lever ju trots allt fortfarande. Robban har även sagt flera gånger att vi egentligen borde skaffa en ny redan nu. Just nu skulle det finnas tid för den där lilla valpen och tid för att lära den var man ska kissa och var man ska låta bli. Och den dagen då Cilla till slut bestämmer sig för att lämna jordelivet så skulle inte tomheten efter henne bli lika total om det fanns en vovve till att bry sig om.Visst, visst, visst.... han har kanske på sätt och vis rätt. Men jag vill absolut inte köpa någon ny hund. Iallafall inte just nu. Att komma hem släpandes på en liten valp nu skulle kännas ungefär som att säga till Cilla: "Så, nu är vi redo. Vi har hittat din ersättare. Nu är det fritt fram att kola av, tack och adjö!"
Den dagen som Cilla går bort så kanske jag känner helt annerlunda och rusar iväg till första bästa valpkull och väljer ut en söt liten valp som ska komma hit för att lindra smärtan och ersätta tomheten av min älskade vän. Men allra, allra helst skulle jag vilja ta mig igenom den där jätte super jobbiga sorgen utan ersättare. Lära mig att leva med tomheten. För att skaffa en ny hund innbär i längden minst en sorgeperiod till. För även ersättaren kommer förr eller senare att lämna oss. På så sätt vill jag hellre vänja mig vid att leva utan hund. Inte fästa mig vid en ny. Men vi får väl se när den dagen kommer. Och är det så att robban väldigt, väldigt, väldigt gärna vill ha en ny liten vovve när Cilla är borta så får jag kanske trots allt tänka om.
Hur mycket jag än försöker förneka det så VET jag ju innerst inne att hennes dagar är räknade, och jag vet ju innerst inne att julen som gick var (mest troligt) hennes sista. Lika så nyår. Hon är nu inne på sitt 14:e år och hon är långt ifrån den där pigga och allerta hund hon en gång var. Hennes hörsel har totalt övergett henne och hon jobbar för tillfället på att lära sig läsa på läpparna. Hon tar sig varken in eller ut uer huset med någon skrytsam hastighet. Står man med dörren öppen i väntan på att hon ska ta sig upp för trappan och in genom dörren så hinner man kyla ner huset tillräckligt för att det ska börja bildas frost på tapeterna. Men hennes slitna kropp till trots så tycker jag nog ändå att hon är relativt pigg. Men som sagt, vi alla är mer eller mindre medvetna om att hon en dag kommer att somna in (förhoppningsvis utan plågor) Robban pratar ofta om att när hon går bort så vill han ha en ny hund. Jag däremot vill inte ha (som det känns just nu) Och att prata om huruvida vi ska skaffa ny hund eller inte känns bara så otroligt fel. Hon lever ju trots allt fortfarande. Robban har även sagt flera gånger att vi egentligen borde skaffa en ny redan nu. Just nu skulle det finnas tid för den där lilla valpen och tid för att lära den var man ska kissa och var man ska låta bli. Och den dagen då Cilla till slut bestämmer sig för att lämna jordelivet så skulle inte tomheten efter henne bli lika total om det fanns en vovve till att bry sig om.Visst, visst, visst.... han har kanske på sätt och vis rätt. Men jag vill absolut inte köpa någon ny hund. Iallafall inte just nu. Att komma hem släpandes på en liten valp nu skulle kännas ungefär som att säga till Cilla: "Så, nu är vi redo. Vi har hittat din ersättare. Nu är det fritt fram att kola av, tack och adjö!"
Den dagen som Cilla går bort så kanske jag känner helt annerlunda och rusar iväg till första bästa valpkull och väljer ut en söt liten valp som ska komma hit för att lindra smärtan och ersätta tomheten av min älskade vän. Men allra, allra helst skulle jag vilja ta mig igenom den där jätte super jobbiga sorgen utan ersättare. Lära mig att leva med tomheten. För att skaffa en ny hund innbär i längden minst en sorgeperiod till. För även ersättaren kommer förr eller senare att lämna oss. På så sätt vill jag hellre vänja mig vid att leva utan hund. Inte fästa mig vid en ny. Men vi får väl se när den dagen kommer. Och är det så att robban väldigt, väldigt, väldigt gärna vill ha en ny liten vovve när Cilla är borta så får jag kanske trots allt tänka om.