21:42:08
Älskad och saknad
Jag blev mamma första gången väldigt tidigt. Jag kan väl ha varit 6-7år ca. Överst på önskelistan det året stod en babydocka. Mamma och pappa bestämde sig för att uppfylla min önskan och köpte just en babydocka.
Bara någon vecka efter att den där dockan hade införskaffat den där dockan så var jag med mamma inne i en affär. Jag minns inte vad det var för affär, men jag minns att det hängde en babydocka uppe i taket och det var kärlek vid första ögonkastet. Hon var så söt, så fin och just henne ville jag ha. Jag kommer ihåg att hon hade en ljusblå byxdress på sig men jag var minsann inte enkelspårig. I mitt hjärta var hon genast en hon. Henne ville jag ha!!! Hon var inte bara söt och perfekt på alla sätt, hon luktade dessutom bebis. (idag hade det förmodligen tagit hus i helvete om en docka hade luktat bebis. Men i början på 80-talet var det ingen som skänkte gifter i leksaker en tanke.)
Mamma som såg mina ögon glittra av kärlek insåg att hon hade valt alldeles fel docka till mig. Den hon köpt var mycket mindre och inte alls lika söt. Och eftersom hon såg hur mina ögon tindra så bestämde hon sig för att det var just DEN dockan jag skulle ha. Den hon och pappa redan köpt sålde hon till en väninna som oxå hade en dotter som önskade sig en babaydocka. Och så köpte hon den där dockan i taket.
Sen gömde hon den inne i syrrans garderob i väntan på födelsedagen. Det var bara det att den där dockan luktade så starkt att hela syrrans garderob luktade bebis. Måste ju ha kännts coolt för min tonårs syster om lukten satte sig i hennes kläder så att hela hon gick runt och luktade bebis. Som om inte detta var nog så var min mamma allergisk mot parfym och blev jätte sjuk när hon utsattes för starka dofter. Jag tror att hon många gånger ångrade att hon ens köpt just den där dockan.
Så kom då äntligen födelsedagen och jag fick min underbara docka. Jag var i 7:e himlen och hon fick genast namnet Sofia. Allt skulle ju gå rätt till och jag hade tom. en liten dopsermoni i vasken inne i badrummet. I samma sekund som hon fick sitt namn så blev hon en riktig bebis för mig. Gud nåde den som kallade henne för docka. Vilket så klart syrran gjorde hela tiden för att jävlas. Mamma gjorde inland det stora misstaget att tex. Säga "ta in dockan på rummet" Det väckte genast min vrede och jag skrek argt att DET ÄR INGEN DOCKA!! DET ÄR EN BEEEEEBIS!!!!
Hon skulle under inga omständigheter kallas docka. Bebis eller Sofia skulle det vara. Idag undrar jag om jag på fullaste allvar verkligen trodde att hon var en riktig bebis.
Jag kommer ihåg att jag var med pappa inne på Leths färg en gång för att handla. Jag verkligen älskade att vara med pappa där. Personalen var alltid jätte snäll och bjöd alltid mig på godis. Och pappa lät alltid mig välja en ny smak till läskmaskinen.
Den älskade soda streamern som fanns i varje hem på 80-talet.
En av gångerna som vi var i butiken så frågade pappa om dom hade någon tomkartong till övers. Personalen frågade hur stor den skulle vara och pappa förklarade att jag skulle ha den som säng till min docka och att den därför skulle vara ganska så stor. Genast vrålade jag (i vanlig ordning) argt att det var ingen DOCKA. Det var en BEEEEBIIIS!! Pappa tvingades förnedra sig och fråga om dom hade någon låda till min bebis. Ja, jo, det lär nog friskt. "Har ni en kartong att lägga en bebis i??"
Min älskade Sofia följde med mig överallt. Och när jag skulle gå och lägga mig på kvällarna så krävde jag att inte bara jag skulle få puss och kram utan även Sofia. Pappa offrade sig varje kväll och pussade den där dock..... bebisen. Mamma däremot fann inget nöje alls i att jag tryckte upp en stinkbomb till dock....*host, harkel* bebis i ansiktet på henne. Likförbannat tryckte jag upp Sofia i ansiktet kväll efter kväll. Jag var ju en mycket stolt mor till min Sofia. Och jag tyckte så klart att alla skulle älska henne lika högt som jag gjorde.
Jag var med andra ord som vilken annan mor som helst. Jag förstod inte att inte alla i hela världen tyckte att Sofia var en perfekt liten skapelse.
Dock blev jag med tiden och åldern en allt mer försummande och dålig mor. Ju äldre jag blev, desto mindre tid och kärlek fick lilla stackars Sofia.
Och efter några år blev hon liggandes under min säng. För ja, trots att jag blev tonåring och trots att alla "flickprylar" åkte ut från rummet så fick Sofia stanna kvar. Min säng var en sådan där med en låda under. Och där låg hon det stackars "livet". När jag så småningom lämnade flickrummet hemma hos mamma och pappa för att flytta in i egen lägenhet så följde hon med. Från lägenhet till lägenhet fick hon följa med. Jag kunde helt enkelt inte göra mig av med henne. Inte för att jag någonsin tog fram henne men det kändes ändå bra att hon fanns på något sätt.
MEN någonstans i alla flyttlass så försvann hon. *böl* och idag vet jag inte var hon är. Jag hoppas att någon annan liten tjej fick tag på henne och kunde ge henne all den kärlek jag en gång gett henne.
Jag har faktiskt tänkt på Sofia lite då och då. Och idag fick jag för mig att bild googla "stor babydocka" och gissa vad jag hittade.
Sofia!!!!!
Mitt älskade lila barn!! Jag antar dock att detta Inte är den riktiga Sofia utan bara en dubbelgångare. Men ändå kom inte och säg att det där är en docka!!!