trullsans pläjs

I kväll kom inte Benjamin hem när jag trodde att han skulle komma. (Det visade sig dock vara pga ett förståligt missförstånd) Han är vanligtvis väldigt duktig med att hålla tiden och kommer det ngt imellan som gör att han blir sen så hör han genast av sig. Men som sagt, i kväll kom han inte när jag trodde att han skulle komma. Jag (nervklen som jag är) blev så klart genast orolig när det drog ut på tiden. Så jag skickade ett sms och frågade var han var. Inget svar. Skickade ytterligare ett sms med samma fråga. Fortfarande inget svar. Så då provade jag att ringa honom istället. Han hörde kanske bara inte mina sms. Men telefonen var avstängd!!! HYPERVENTILERING!!! Genast började jag inbilla mig dom mest hemska saker som skulle kunnat hända honom och började nästan ligga och lyssna efter en bil som skulle köra in på gården. Det skulle vara polisen som kom för att berätta att min älskade son inte fanns längre. För att lugna mig så väckte jag Robban. 

-Robban, Benne har inte kommit hem. 

Robban: (yrvaken) Va?? 

-Benjamin har inte kommit hem!!!

Robban: Det var ju konstigt ......Zzzzzzzzz... 

Tack Robban. Min klippa, min stöttepelare, min trygghet!!! 

Jag började nästan fundera på om jag skulle ge mig ut i bilen och leta efter honom (Ja inte leta just i bilen då. För där var jag ju ganska säker på att han inte skulle vara) eller om jag kanske skulle ringa runt till sjukhus, polis osv för att höra om det hänt någon olycka, misshandel eller mord den senaste timmen. Dock bestämde jag mig för att det kanske var mer normalt med att börja ringa de vänner som troligast skulle veta var han var. Ett samtal och ca 3 minuter senare kom han in genom dörren hos sin nervklena mor som nästan slängde sig gråtande om halsen på honom och vrålade ut sin oro och ångest. Men hon la band på sig och slappnade av tillräckligt för att, lättad, krypa ner intill den allt annat än oroliga (sovande) maken. 

Jag måste verkligen få lugnande tabletter utskrivna!!