trullsans pläjs

I natt var det absolut ingen rolig natt, å andra sidan brukar jag inte ha speciellt roligt om nätterna utan brukar oftast försöka utnyttja just den tiden till att försöka sova. Men i natt blev det ganska så sparsamt med sömn. Till att börja med så hade jag super svårt att somna trots att ögonen blödde av trötthet. Men när John blund ÄNTLIGEN beslutade sig för att komma så vaknade Liam som jag med alla medel försökte få att somna om i sin egen säng igen men det visde sig vara totalt lönlöst och jag tvingades ge upp och ta honom med mig in till vår säng där han i en hel evighet låg och tvingade mig att kela hans fot, mage, hand, rygg och sen fot igen. Så fort jag försökte vända mig om för att sova så skrek han: KEEEEELA!!! Efter många om och men så somnade han dock och jag kunde åter igen sluta ögonen och somna om, bara för att en halvtimme senare vakna av att Jonathan gråtande kom in i vårt sovrum. Vid det laget så hade ju så klart alvedonen slutat verka och han hade fruktansvärt ont i sin fot. Upp ur sänghalmen igen och ner för att hämta tablett till honom och sen försöka lugna honom och försöka "prata" bort det onda så att han skulle tänka på ngt annat.
När klockan sen ringde i morse så ska jag inte påstå att jag hoppade ur sängen med ett glädje skutt precis. Jag snarare masade mig upp och det väldigt motvilligt.
Jonathan stannade hemma från skolan idag och sitter nu i soffan och tittar på film som vi varit nere och hyrt åt honom. Film är bra för då tänker han inte så mycket på den onda foten. Men imellanår börjar det klia under bandaget och när han ska klia sig så gör det ont i tån och tårarna forsar. Varje gång så blöder mitt hjärta. Hade jag bara kunnat så hade jag mer än gärna tagit över all smärtan. För det gör nästan ondare att se honom ha ont än att bära den smärtan själv.