23:04:35
Resfeber och stolthet
Idag kom min älskade servitör (Benjamin) hem till lilla "trygga" (???) Bjärnum igen. Trött och sliten men många stora erfarenheter rikare. Jag hämtade honom nere vid stationen vid 06:20. Och han åkte hem och stupade i säng för att kunna sova någon timme innan han och jag skulle ge oss av med tåg till Malmö. Jag kan inte minnas när jag åkte tåg senast och inte heller när jag senast var i Malmö. Så jag kände mig aningen vilsen. Men Benjamin var en utmärkt "ledsagare" och hjälpte sin förvirrade mamma att köpa biljett, hitta rätt spår och att komma på rätt tåg. Att ge sig ut på resa med Benjamin är lite smått nerv påfrestande eftersom jag är en sådan människa som alltid känner mig oerhört stressad och nästan börjat hyperventilera om jag inte är på plats minst 10 minuter innan tåget ska gå. Benjamin är raka motsatsen. Han vill komma springande med andan i halsen och kasta sig in genom dörrarna samtidigt som tåget börjar rulla. Förstår ni vilken jobbig kombination han och jag är? Men det gick ändå förvånansvärt bra och vi kompromissade. Han gick med på att komma liiiite tidigare än vad han är van vid. Och jag lät bli att stressa. (Iallafall synligt. Inombords hade jag ångest och panik och kände en stress som inte skulle gå att stilla ens med lugnande mediciner)
När man kom upp i ankomsthallen så var det ett enda virrvarr av rulltrappor ner till olika perronger, restauranger, caféer, butiker osv.
Jag kände mig oerhört vilsen och stegade osäker efter Benjamin som rörde sig som om han var född på stället. Hade jag inte haft honom med mig så hade jag troligtvis irrat omkring där inne fortfarande så det gällde att hålla sig på god fot med Benjamin. Hade jag gjort honom det minsta irriterad så hade han sprungit ifrån mig och DÅ hade jag utan tvekan varit hjälplös!!
Vi kom på tåget och jag pustade ut och pulsen återfann sin normala rytm...... för en liten stund. Just som jag sitter där och försöker se ut som än världsvan tågresenär så får jag ett sms av Benjamins lärare.
"Vi skall till Nobel 🍾tack för att jag får låna Er son🤗"
Det är alltså klart!!! Benjamin ska servera på fucking Nobelfesten!!!!! Jag blev så obeskrivligt jävla glad och stolt så pulsen började skena värre än någonsin!! Detta är så jävla obeskrivligt stort. Och jag tror inte att Benjamin själv förstår vilken obeskrivlig guldstjärna detta blir i hanns framtida Cv. Och trots att jag (med risk för att vara förbannat tjatig) om och om igen berättar för honom hur obeskrivligt stolta jag och Robban är så tror jag inte att han förstår!!
Den 10/12 blir det trerätters "Nobelmiddag" här hemma framför tv:n i hopp om att få en liten liten skymt av honom. Det blir till att ladda med näsdukar här hemma för jag är nästan säker på att min "allergi" med rinnande ögon kommer att slå till.
Resten av vår tågresa (och resten av dagen) svävade jag runt på små moln av lycka och stolthet.
Men så nådde vi vår destination Malmö. En väldigt stor plats för en Bjärnumsbo!
Jag har inte varit i Malmö på flera år och jag har absolut inte åkt tåg dit på minst 18 år. Så när vi steg av tåget så var jag verkligen som en lantis som kommit till storstan. På "min tid" så åkte man ner till Malmö central, steg av tåget. Gick igenom ankomsthallen där man passade en liten korvkiosk och en liten Pressbyrån butik innan man var ute på gatan.
Så var det INTE nu!! Nu kom man av tåget UNDER jord och fick ta sig upp till ankomsthallen via en rulltrappa. När man kom upp i ankomsthallen så var det ett enda virrvarr av rulltrappor ner till olika perronger, restauranger, caféer, butiker osv.
Där fanns till och med en ganska stor Coop butik!!
Tack Benjamin för att du hjälpte din stackars gamla mor idag. Och (med risk för att vara tjatig) jag och pappan är SÅ stolta över dig!!! ❤️
Ärendet vi åkte till Malmö för utfördes och det kändes ganska så bra. Men man ska inte ta ut lyckan i förskott. Men just nu ser det mesta ganska så ljust ut. 😀