trullsans pläjs

Jag har väldigt svårt för danskar!! Ja inte danskar som "folkslag" utan deras språk. Jag fattar ungefär 30% av vad dom säger (vilket innebär att jag ju faktiskt inte kan vara helt säker på att dansken idag verkligen letade efter sin hund??) Vi talade om att vi inte sett någon hund men gubben verkade snacksjuk och stod kvar här och babblade i en hel evighet om......eh..... Jag förstod inte riktigt vad. (Under den tiden som han stod här och "bräkte" så hann nog hunden ta sig minst till Markaryd)

När en dansk pratar få hör jag "bräk, bräk, bräk,  min fru bräk, bräk, bräk, 5 månader, bräk, bräk, bräk, död. Jag tror  att han berättade att hans fru dog för 5 månader sedan. Han sa oxå något i stil med bräk, bräk, hjärnblödning, bräk, bräk. Sen började han prata om att gå igen (tror jag) och hur hans fru, på olika sätt visat sig för honom vid flera tillfällen. 

Om jag har svårt att förstå danskar så har Robban det ännu svårare. Och något som han (omedvetet) alltid gör när han inte förstår någon, är att han tar föregivet att dom heller inte förstår honom. Och så börjar han prata med dom som om dom var riktigt lågbegåvade. Han pratar långsamt extra tydligt och använder sig av onaturligt mycket kroppsspråk för att förtydliga vad han säger. Om han tex. ska berätta att det knackar på dörren så knackar han helt enkelt i bordet eller på en låtsas dörr i luften. Ska han berätta att han ska dricka kaffe så sätter han en låtsas kopp till munnen och visar att han dricker. Detta är inget som han själv tänker på eller är medveten om. Men varje gång han gör det så har jag lust att högt och tydligt påminna honom om att den han pratar med är (tex.) dansk. Inte dum i huvudet och bara för att Robban inte förstår vad den han pratar med säger så behöver det inte betyda att det är likadant åt andra hållet. 

Jag måste verkligen få honom att börja tänka på det där. Så att alla danskar inte får för sig att han faktiskt är lite skruvad.